Lär vi oss att skratta när vi kittlar eller är det ett medfött svar?
Det är frågan som psykologprofessor Clarence Leuba låter honom undersöka att använda sina egna barn, inte mindre, som experimentella ämnen.
1933 bestämde han sig för att han inte skulle skratta i närvaro av sitt första barn medan han kittlade honom.
Leuba-hushållets vardag var därför utan besvär förutom en speciell experimentperiod.
Under denna period täckte han sitt eget ansikte med en mask som log mot sin son, så hans ansiktsuttryck doldes.
Även kittling kontrollerades experimentellt.
Först kittlade han lätt, sedan mer kraftfullt.
Först under armhålan, sedan revbenen, följt av hakan, nacken, knäna och fötterna.
Fru Leuba glider upp
Enligt uppgift gick allt bra fram till slutet av april 1933, då hans fru plötsligt glömde alla protokoll.
Efter sonens bad, administrerade hon av misstag en kort ansträngning med att hoppa upp och ner på knäet med skratt medan hon använde orden: ”Hoppa, studsar”!
Bröts experimentet?
Leuba var inte säker.
Men efter sju månader, med bara en ansträngning av skratt i samband med sticklingar, var resultaten i.
Hans son skrattade glatt bort när han kittrade.
Det tycktes att skratt, när det kittade, är ett medfött svar.
Leuba var dock inte nöjd med detta och började utföra samma test på sitt nästa barn, en flicka.
Denna gång administrerades samma experimentella förfarande och Mrs.Lubas ”Bouncy, bouncy” -tendenser hölls uppenbarligen under kontroll i sju månader.
I slutändan fick Leuba samma resultat – hans dotter började spontant när han kittrade, men han kom aldrig upp.
Kittlande tips
Men inte alla experimentella förfaranden och ansikten doldes bakom masken i Leuba-hushållet, ja, professor Leuba måste ha varit en expert tickler.
Han fann att det bästa sättet att få sina barn att skratta var att kittla dem längs revbenen och under armarna.
Elementet av överraskning var också viktigt för att ge maximal fnissrespons.
Han observerade att hans barn kommer att kontrollera nivån på kattungen genom att hålla tillbaka fingret, men skulle då kräva mer stickningar.
Reference
Leuba, C. (1941) Tickling and laughter: two genetic studies. Journalof Genetic Psychology.